Ett hjärta ser ut som en knuten näve, doppad i blod. 

Det var vad du sa den där natten, och jag minns så tydligt hur jag upprepade den meningen i mitt huvud flera gånger. Jag ville minnas det. Det var de smartaste du någonsin sagt och jag funderade till och med på om jag missbedömt dig där och då. Men du hade stulit det där, precis som jag stjäl allt de smarta jag säger. Allt det fundamentalt vackra och briljanta har jag stulit. 

Och vet du vad

jag skäms inte för det längre

Vaken på Kungsholmen

Hon sover två rum bort från köket. Jag har redan sett tre avsnitt av den där tvserien jag knappt tycker om, diskat glasen från igår och ätit frukost. Hon sover, och jag tänker att jag älskar den här stunden. När det känns som om jag hör hemma här. En liten bit av vår gamla vardag instucken i vår magiska helg.

Riche igår.
Jag speglar mig i bardisken och i de blickar som kastas efter mig. Lystna blickar. Jag speglar mig i dem, och tänker att det här är navet för allt jag hatade på slutet av sommaren. Men nu, med min distans.

Ja jag vet inte, men distans är huvudingrediensen.

FACIT

den enda som de inte tafsades på, den enda det inte bråkas med. den enda som hade en god relation till mor och far.

Om dagar precis som dessa.

Stockholm's cold, but I've been told, I was born to endure this kind of weather


För ett år sen packade jag ner ett gäng svarta tröjor, några lösa klänningar och en trave böcker i en resväska. Så satte jag mig på tåget, med ett begynnande rus. Stockholm, du tog emot mig och var så varm där mitt i vinterkylan. Du botade min insomnia med portvin och vackra vänner, med nätter på hustak och en skillsmässobar på Riche. 


Du strök mig ömt över kinden, och visade mig de jag trodde endast för ämnat för andra. En dörr jag aldrig vågat öppna själv sparkades in för min skull, och jag grät mig igenom nätterna av lycka. 


Jag blir aldrig densamma som jag var innan jag flyttade. Men 7 månader räckte. Jag bär med mig dem vart jag än går nu, och de har fått mig att älska den här stan så mycket mer. 


Och nu min kära, nu är vi vänner på avstånd. Älskare på distans. 

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någon stans

Everybody, at some point in their lives, wakes up in the middle of the night with the feeling that they are all alone in the world, and that nobody loves them now and that nobody will ever love them, and that they will never have a decent  night’s sleep again and will spend their lives wandering blearily around a loveless landscape, hoping desperately that their circumstances will improve, but suspecting, in their heart of hearts, that they will remain unloved forever. The best thing to do in these circumstances is to wake somebody else up, so that they can feel this way, too.

~ Lemony Snicket, Horseradish: Bitter Truths You Cant Avoid

ser allt jag äter komma upp igen.

Skakar tills jag släckt min cigarett utan att hunnit ta ett endaste bloss. de skulle bara smaka saltvatten ändå.

Kallt vitt porslin mot kinden, doften av handtvål.

Jag önskar att jag hade en influensa.

Och jag tänker på dig, och hur dina pupiller liksom imploderar när du ser mig.

Om jag var ett krig var du terrorbalansen och det var det enda som fungerade för oss. När mitt jag och kropp blev till ett konstant stiltje fanns de inte längre något utrymme för oss. För dig. Jag stal tillbaka den plats du en gång stulit inom mig, och jag skämdes när jag vandrade ut i natten som en inbrottjuv med tysta steg. Min kofot lämnade märken jag en idag försöker lägga spackel över. det blir aldrig slätt och felfritt igen. aldrig.

Och jag skulle vilja säga förlåt. men sitter så långt in att det aldrig lyckas ta sig ut ordentligt.