Till er
Det var vardagstragik och jag hade precis börjat bli sådär tam som en stad kan göra en. Som ett husdjur till en kärleksfull men hård matte lydde jag minsta vink, och jag gjorde det så lättvindigt att det antagligen såg ut som en naturlig impuls. Som att jag tillfredställde mina basala behov. Men det var inte mina behov jag mötte på gatorna. Yttre påverkan kan leta sig in under skinnet. Det behöver jag inte förklara för er, inte heller behöver jag berätta om Maslov och hur trapporna är nötta av steg upp och ner för dem. Ni vet och därför vet jag.
Med er på nytt funna energi, den som legat så latent under lager av tristess och framkallad monotoni, fick ni mina fötter att vandra på den kullersten jag en gång föraktat med studs i stegen. Allt fick tillbaka sin densitet när ni kom hit.
