Och jag tänker på dig, och hur dina pupiller liksom imploderar när du ser mig.

Om jag var ett krig var du terrorbalansen och det var det enda som fungerade för oss. När mitt jag och kropp blev till ett konstant stiltje fanns de inte längre något utrymme för oss. För dig. Jag stal tillbaka den plats du en gång stulit inom mig, och jag skämdes när jag vandrade ut i natten som en inbrottjuv med tysta steg. Min kofot lämnade märken jag en idag försöker lägga spackel över. det blir aldrig slätt och felfritt igen. aldrig.

Och jag skulle vilja säga förlåt. men sitter så långt in att det aldrig lyckas ta sig ut ordentligt.

Jag saknar den där tiden när jag kände mig varm inombords.