Jag sitter på min balkong, det är tidig morgon och luften är iskall men ljuv mot min hud. I flera timmar har jag längtat till soluppgång, för när sömnen vägrar infinna sig är det så vidrigt under de där timmarna av svärta. De är dom bästa timmarna att med vilja vara vaken under.
Mitt hår är trasigt efter flera packet blekmedel, mina ögonfransar stökiga och min hud trött. Morgonrocken bär fläckar av kaffe och vin. Den luktar likt ett gammalt askfat. En oöppnad morgontidning framför mig. Världens misär komprimerad till bilagor och krönikor. Jag orkar inte öppna. Det är så enkelt att inte välja världen i det ögonblicket. Så enkelt att inte välja något annat än en klunk kaffe till, en cigarett till.
Hade jag berättat den här historien för de svarta svanarna hade jag ljugit.
En spets-kantad morgonrock som precis täcker de matchande underkläderna, tyg lika blekt som min hud. Ett virrvarv av blonda hårstrån som bär bevis från natten, som berättar historier om skälvande kroppar och andfådda röster. Osynliga fläckar åstadkomna av hans svett och min åtrå som får mig att svagt dofta likt honom timmar efter att dörren stängts framför hans vackra ögon. Cigarettrök lika tunn som drömmar, kaffe lika svart som koagulerat blod (Åh älskade. Till slut blir det svart, jag lovar)
Det var längesen jag fann sagan vackrare än verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar