Skriv säger du. Skriv skriker jag till mina blödande fingertoppar.
Om du var här
ja, om
Jag vet inte riktigt vad vi skulle ha kvar att prata om. Du och jag. För jag har redan haft tusen samtal med dig de senaste dagarna. Samtliga tysta. Jag bygger upp både plats och konversation inuti mitt huvud, som ett egendesignat avsnitt av min favoritserie. Den handlar om oss. Och den har världens vackraste soundtrack.
Han som ändrade oss, födde oss, älskade oss är borta och nu har vi bara varandra. Jag kan se din tysta konversation - jag kan höra din fantasivärld skälva mot varje andetag du tar. Som en liten fladdrande citronfjäril precis innanför revbenen. Som den där första sekunden av vakenhet innan man vet var man är. Vi är hans vackra barn som alltid vänder ansiktet mot regnet hur ont det än gör.
SvaraRadera05.20 i morse vaggade jag en vuxen man till sömns. Starka händer greppar midja, hår och armar. En våldsamt levande godnattsaga.
05.20 somnade en gammal kär man som älskade Paris och undervisade i franska på universitet till för bara tre år sedan. Han kommer aldrig att vakna mer.
Filmen ovan, jag såg den för några dagar sen och tänkte enbart: det här är Jennifers film. Du har tagit rollen som min huvudassociation till allt som har med Bret Easton Ellis att göra. Är inte det alldeles enastående ändå?
SvaraRadera