Sömn.
Det snurrar i mitt huvud och jag kan inte andas mig igenom det. Kastar istället mig handlöst in i tornadon, låter vindarna loopa min tankar tusen varv per sekund för att sedan kastas mot marken långt bort från start.
Du ekar i mitt huvud, du är rösten som varje morgon frågar mig om jag orkar. Om jag mår bra.
Det gör jag. Och jag älskar dig.
(Du sa: det var inte konstigt att dom inte förstod dig, du var femton och tänkte bara på blod, sex och Bret Easton Ellis. Och jag tänkte att jag skulle ge vad som helst för att få berätta för mitt femtonåriga jag att du skulle förstå mig om några år)
När livet stressar pulsen till mer än vad hjärtat klarar av - då är det första namnet i mitt huvud ditt. Jag älskar dig!
SvaraRadera